”Jag vill ju att folk skall trivas med det jag råkar göra.”

Carl Malmsten (1888–1972) är inte bara en av Sveriges mest kända möbelformgivare. Han var också en av förra seklets stora kulturpersonligheter med stark påverkan på hemmiljö, offentlig miljö och den samtida samhällsdebatten.

Karriären inleds 1915. När tävlingen om enklare möbler till Stockholms nyligen påbörjade jättebygge, Stadshuset, avgjordes såg den förvånade juryn att man delat ut både första och andra pris till en dittills okänd möbelskapare.

På 1920-talet blir Carl Malmsten landets mest anlitade inredare och möbelskapare. Prestigeuppdragen duggar tätt. Stockholmarnas bröllopsgåva till kronprins Gustav Adolf och Lady Louise Mountbatten blir ett trivsamt familjerum på Ulriksdals slott. Arkitekten Ivar Tengbom engagerar honom för Konserthuset, Ivar Kreugers Tändstickspalats och Svenska institutet i Rom. Waldorf Astoria i New York ringer och vill att Carl Malmsten ska inreda och skapa möbler för gästrum, salonger och matsalar. Banker, försäkringsbolag, riksdag – så snart ett lyxigare styrelserum ska inredas är det Malmsten som kommer på tal.

I samband med Stockholmsutställningen 1930 tar han strid mot funktionalismens sterila avarter. Själv beskylls Malmsten för att vara en ensidig hantverkets apostel och för att förbise tidens stora produktionsfaktor: industrin. Det ska dröja till efter kriget innan Malmsten förenar hantverk och industri i sin gärning. Dittills hade möblerna tillverkats vid den skola han startat 1930 och av ett antal snickerier som passade den hantverksmässiga produktionen. Nu etablerades kontakt med hjälp av en grupp kvalitetsinriktade småindustrier, de så kallade Nyckelverkstäderna.

I samband med utställningen Levande Svensk tradition på Röhsska museet i Göteborg 1956 visar Carl Malmsten för första gången möbler som han ritat för serieproduktion och snart finner han en väg in i det svenska folkhemmet. Hans känsla för proportioner och förmåga att rita möbler som människor verkligen skulle trivas med – och sitta bra i – är förklaringen.

Om Carl Malmsten är en av förgrundsgestalterna inom svenskt konsthantverk och möbelformgivning så var han i lika hög grad en idog pedagog. Vid tiden för Stockholmsutställningen 1930 öppnar han sin andra verkstad, som också utformas till en skola: Olofsskolan. 1942 grundar Carl Malmsten Verkstadsskolan där eleverna får ”en teknisk konstnärlig utbildning” i möbelhantverk där ”de fysiska och psykiska krafterna i samförstånd utvecklas.”

Carl Malmstens egensinniga och excentriska sidor har många vittnat om. Mellan bostaden i Bergshamra vid Brunnsvikens norra sida tog han sig till kontoret inne i Stockholm till fots, per cykel eller på skidor, allt efter årstiden. Bilåkande låg inte för honom. Han hade också den egenheten att han inte åt på några bestämda tider, utan bara då han kände sig hungrig, vilket kunde vara påfrestande för omgivningen, i synnerhet för dem som tänkt sig att bjuda Carl på middag.

Carl Malmsten var helt enkelt en speciell person med ett hett humör och en generös kärlek beroende på när och var och med vem han umgicks. Fast hans credo ”Alla kanter brytas grundligt”, eftersom varken ljuset, ögat eller personer tycker om att törna emot skarpa hörn, vittnar ändå om en grundläggande omsorg om oss människor.